Så hade Pecka slagit in ett par härliga frisparkar. På Älta
IP blåste domaren för full tid. Givetvis stort jubel bland grönklädda tjejer
och deras fans. Det var lördagen den 14 september 2019 och klockan började
närma sig 15.00. Stuvsta var tillbaka i fotbollens förbundsserier!
Under helgen avslutades säsongen. Kanske börjar en och annan
redan längta till april och en spännande ny
säsong. Men vi gör istället tvärtom och tänker istället blicka tillbaka
mot det som vi kanske kan kalla Stuvstas ”storhetstid”. I varje fall så här
långt.
Vi kan nästan sätta datum på när resan började. Det var i
augusti 2007 och platsen var färjan hem från Visby. Vi hade mött Dalhem och
fått se deras firande av seriesegern. Matchen förlorade vi med 2-1 men vårt
spel var det bästa på hela säsongen. Någonstans där i samtal mellan tjejerna
föddes en dröm om att spela på en högre nivå.
Vad man skall veta var att stämpeln på Stuvstas damer var ett
”evigt” division 3 lag. Under mer än 10 år hade laget spelat i samma division.
Aldrig ens nära en serieseger men man hade heller inte varit nära att åka ur.
Men drömmar kan förändra en hel del. Fast det kan ta lite tid. För Stuvstas
tjejer tog det 2 säsonger.
Säsongen 2008 blev inte vad vi hoppats på. Visst fanns vi med
i topp 3 hela säsongen. Det fanns en del skador i laget. Men framförallt fick
vi sällan anfallsspelet att fungera som vi önskat. Beskedet att Tony inte
skulle träna laget den följande säsongen
var ett dystert besked och jakten på en ny tränare blev besvärlig. Men
talesättet säger ju att efter regn kommer sol. Och så blev det ju.
Kring årsskiftet fick vi in några nya spelare av kategorin
”vi har varit med förr”. Från Eskilstuna United kom Ida Linn Matts. Hon hade
allsvenska meriter men var nog mest känd som vass yttermittfältare i division
1, som på den här tiden bestod av två serier.
Man skulle kunna säga mycket om Ida Linn. Till exempel att
vår nuvarande tränare Oskar lär ha uttryckt ”Vad skall hon göra i division 3?”
Jo det skulle han få se, men för den här historien är faktiskt det viktigaste
att hennes sambo heter Johan Bennäs. Och han var ju nästan jämt med när
tjejerna spelade och såg även många träningar.
Vi var framme i mars 2009 när Johan tog över som tränare.
Första träningsmatchen var mot Tyresö DFF.
I omklädningsrummet meddelade Johan att vi skulle spela 4-3-3. Stuvstas
tjejer hade ju spelat 4-4-2 sedan stenåldern. Men tjejerna var med på noterna.
Vi förlorade matchen knappt men vann mycket självförtroende. Den här säsongen
skulle det bli åka av.
På förhand var vi och FOC Farsta favoriter till seriesegern.
Möjligen skulle Älta kunna också kunna blanda sig i toppstriden. Favoritlagen
radade upp segrar under seriens inledning. Jag tror det var i femte omgången
som vi mötte Farsta på bortaplan. Där blev det förlust med
3-1 och Farsta hade kopplat ett grepp om seriesegern.
Övertaget tappade man delvis när man i en av de sista vår matcherna föll mot
Älta. Dock behöll man serieledningen med en klart bättre målskillnad.
Hösten kom och topplagen fortsatte att vinna sina matcher.
När vi mötte Salems FF slog vi föreningens målrekord för division 3 när vi vann
med 8-0. Nöjda tjejer? Inte alls. Det osade faktiskt svavel i omklädningsrummet
efter matchen. Man tyckte att vi missat för många chanser i jakten på Farstas
målskillnad. Så fungerar vinnarskallar.
Hemmamötet mot Farsta väckte ett intresse långt utanför de
båda lagen. Stff valde till och med att tillsätta assisterande domare. Inget vi
tidigare upplevt i division 3. Och det blev en härlig fotbollsmatch där våra
tjejer visade var skåpet skulle stå. Med segern hade vi äntligen tagit över
serieledningen.
Men ingen tog ut någon serieseger i förväg. Alla räknade med
att serien inte skulle avgöras förrän i sista omgången när vi skulle ta emot
Älta. Fast så blev det inte. Vi var på Enskede IP och mötte Enskede FF. Vi
ledde med 4-0 straxt före paus när telefonen ringde. Huddinge hade besegrat
Farsta. Men som sagt inget tas ut i förväg. Som ledare fick vi yppandeförbud
samtidigt som en kurir skickades iväg för att handla bubbel.
Det kändes som andra halvlek aldrig ville ta slut. Men till
slut kom ändå slutsignalen och korkar flög i luften och jublet bland tjejerna
och fansen var förstås av det vildare slaget. Till slut fick vi själva fira på
sätt som vi sett Dalhem göra två år tidigare. Nu väntade nya äventyr i en högre
serie. Men det återkommer vi till i nästa avsnitt.
/Bengt Ericson